fjortispost

Klockan är halv fem igen.
Jag minns en ungdomssamling. Det var en av de få ungdomsamlingar jag gått på. Antagligen innan rippi (man ska ju bygga klart bastun innan man bränner ner den, som det heter).
På samlingen fanns två flickor som drog evenemanget och en till ledartyp. Hon den sista var lite äldre. Inte mycket. Kanske i den ålder jag är nu. Kanske äldre. Eller mycket möjligt, yngre. Det märktes att hon var den förra generationens aktiva ungdomsledare.
Den f.d. ungdomsledaren var väldigt trött. Klockan var kanske elva. På sin höjd rebelliskt halv tolv. Hon var lite vuxnare än alla andra "vilda ungdomar" som var med. Hon sa nåt om att "ja ha blivi så dåli på det här vakasi". Hon levde ju vuxet nu, trots allt kanske över 20. Och jag minns - och för att jag minns det skriver jag det nu - jag minns hur jag tänkte "fy fan, det är så jävla sorgligt". Jag satt med händerna knäppta till den obligatoriska, avslutande bönen och föraktade henne.
Jag undrar om hennes liv blev så fullständigt menlöst och tråkigt som jag föreställde mig.
När nu klockan ändå är kvart före fem.