ikonologi

Fotbolls-VM är som bäst innan matcherna börjar. Jag är inte intresserad av vad som händer under själva spelet, men förspelet. Ja.

Englad-Trinidad & Tobago. I studion bygger man upp berättelsen med utstuderad dramatik. Den stora nationen. Den lilla nationen. Spelets protagonister och antagonister.

Höjdpunkten är när sändningen flyttar in till stadion. Flaggorna bärs ut. Spelare, juniorer och viktiga män i kostym marscherar in. Bilderna är bättre nu. Mer laddade. Englands nationalsång sätter igång. Bildproducenten är märkbart upphetsad.
En lång åkning längs det engelska laget. God Save the Queen. Och så längst ut. Beckham. Kameran svänger långsamt och fångar hans profil i en otroligt tät närbild. Och ligger kvar. Det är inte bara nationalism längre, det är något religiöst över det. Och ligger kvar. Han är Kristus. Nu.
Och när det är helt omöjligt att ligga kvar ännu en sekund klipper man vidare. Nationalsången ebbar ut. England, England, England. Klipp till engelska supportrar.

När kameramannen ska göra samma åkning under Trinidad&Tobagos nationalsång gör han misstaget att avsluta med samma närbild på lagkaptenen. Det går inte. Han är för svart. Bildproducenten skriker. Och snart är bilden behagligare.
Klipp till tokig supporter. Lattjo. Det där vi just sade om blodet som reser sig ur nationens jord, det finns inte längre. Okej?
Matchen börjar. Jag går från teven.

Det är en engångshändelse att jag bloggar om fotbolls-vM. Jag lovar.