hissar 2

Jag grät när de moderniserade vår hiss. Den är en slav nu, inte maskin.

Säkerhetsdörrar. Säkerhetsrutiner. Stressmonent.
Man ska vänta på att dörren slår igen, på att hissen registrerar knapptryckningen, på att säkerhetsdörrarna funderar på om det finns något ivägen, på att dörrarna glider ihop (oerhört långsamt), på att säkerhetsintervallet efter att dörrarna gått ihop passerar, på att ...
Fult är det också. En malplacerad stålpanel. Liksom lite sned. LED-skärm som man får sjukt i nacken av att glo på. Billiga plastknappar.
Den saknar all den PASSION som den en gång hade.

Efter moderniseringen dök det upp många problem.
Ibland vägrade den stänga säkerhetsdörrarna på nedersta våningen. Man tog trapporna och hela vägen ner hörde man hur den öppnade och stängde, öppnade och stängde. Hyresgästerna utvecklade religiösa föreställningar om hur man fick den att stänga sig när man steg på. En del pressade sig upp mot spegeln medan andra ställde sig så nära som möjligt för att få skuggan att falla på inbillade sensorer.
Sen kom en montör.
Nu är det andra fel. Den glömmer att man tryckt på knappar. När man kommer ner kan den vägra öppna sig och börja åka uppåt igen. Det känns lite skrämmande. Som en bur som är på väg upp för att släppa ner en. Men det brukar sluta med att man trycker ner den igen någonstans runt första våningen.
Och så kommer en montör.

Vår hiss vill inte leva i bojor. Den är förbannad.