mångubbe

Mitt liv är som roligast när det är lite som en saga. Som idag till exempel.

Karaktär: Den lille men mycket modige pojken, som ställs inför ett äventyr och lämnar oss med en fråga, varpå sensmoralen går förlorad.

Scen 1
Pojken tvingas lämna biblioteket eftersom det stänger mycket tidigare än han trott. Detta utlöser en kedja av oförutsedda händelser.
Det första pojken ser är månen. Problemet är att den är större än den brukar vara. Och rödare.
Pojken drabbas nu av en ångest som är mycket typisk för informationssamhället. Han undrar om han missat något väsentligt. Som till exempel att månens bana har ändrats och att den inom loppet av några dagar kommer att störta in i jorden.
Nu frågar sig pojken om detta verkligen är månen, eller kanske bara en ljusprojektion på vattentornet. Han besluter sig för att vandra till månen och ta reda på det.

Scen 2
Pojken skaffar färdkost (godis).

Scen 3
Pojken vandrar genom staden. Månen försvinner bakom höghusen. Pojken tar sig genom en mörk gränd och trampar på en suddig swastika som någon sprejat på asfalten. Efter en stund blir pojken säkert på att månen var en ljusprojektion eftersom han inte längre kan se den.

Scen 4
Pojken kommer ut på andra sidan staden. På himlen vilar månen. Större och rödare. Pojken står hänförd och tittar upp mot den. Han tänker.

Slutsats 1: Pojken har missat något väsentligt.
Slutsats 2: Myndigheterna undanhåller allmänheten något väsentligt.
Slutsats 3: Månens storlek är ett ljusfenomen som pojken inte tidigare iakttagit.

Denna saga är inte ett relativistiskt manifest. Den uppmanar inte heller till en övertro på vetenskapen.
Sagan erkänner empirins gränser, men konstaterar samtidigt att kunskap trots detta är möjlig.